skriva skriva skriva skriva

nu blir det ett inlägg helt utan bilder, de två som finna har jag snott *skäms liiiite* ....hade ingen kamera med mig i helgen!

Torsdag till söndag var det KFÖ, sååå jäkla roligt!!! Inte bara att få köra hund, utan alla goa människor! Herregud, jag vet inte när jag skrattade så mycket sist?!? Hade nog mer träningsvärk i skrattmusklerna än i övriga muskler!

Det var mycket hundtjänst, mycket BRA hundtjänst för en gångs skull!! Dizni jobbade såååå fint och gjorde det mesta helt klockrent! Gjorde klockrena ljud/vindmarkeringar och spårade flyende fi på ett kanonfint sätt! 

Det märks verkligen att hon gillar detta, hon jobbade i fyra dagar utan tendens till att bli trött, inte en gång vek hon ner sig utan var laddad till tänderna. Det märks att fysträningen gett resultat!! Känns skönt att se resultat för allt arbete, vi har ju verkligen kört fys medvetet sista tiden, cykling, löpning, däckdrag o klövjeväskor! 
Hon studsade ut ur buren varje morgon o sa- Jajjemän matte, vad ska vi göra idag?!?!?

Tyvärr var väl inte alltid jag så himla pigg....jag kom väl isäng sådär 23.30 och upp 05.30 varje morgon, plus att det inte direkt va något stillasittande på dagarna...Nu kan ju alla småbarnföräldrar säga - Jamen så har vi det jämt! Jo, det är säkert sant, men jag är inte van vid det, så jag kände mig rätt trött! Sen var det väl inte direkt nån hästensäng man sov i...stenig och jävligt va det! Å kallt som f-n stundtals! Jag frös första natten så Dahlin som sov bredvid sa på morgonen  - Du frös så du skakade som en fastbunden duracellkanin..... Å när t.o.m JAG fryser, då är det kallt.....

Dizni sov ute i buren, med täcke och nerbäddad i halm, så hon hade det säkert varmare än jag....hon verkade som sagt mer än utvilad när det var väckning! 

Jag funderar lite på varför jag håller på med "det gröna"...och efter helgen fick jag iaf ett svar, gemenskapen! Herrregud vad vi flamsat och tramsat och delat med oss av varandra och bjudit på oss själva! Skratt och gråt om vartannat, för den som tror att Hemvärnet är ett gäng gubbar som bara sitter o fikar har FEL FEL FEL FEL FEL!! Inte en fikapaus under dagarna! Inte direkt fysisk jobbigt, men man bär ju några kilo utrustning och man är i rörelse större delen av dagen. Å sen att det bara är gamla gubbar är ju också en gammal myt som vi borde ändra på! Medelåldern i de 3 plutoner som vi sov med ligger nog runt 30-35 år!! Könsfördelningen typ 65 % killar o 35% tjejer. Så visst är det fler killar än tjejer, men det jämnar nog ut sig med tiden! 

Nu har vi inte bara larvat oss utan också varit seriösa och övat målmedvetet och fokuserat, det märks att vi är ett gäng med ambitioner, misstag rättades snabbt till och vi gjorde om och gjorde rätt tills vi var nöjda! 

Som sagt har lilla fröken skött sig kanon, hon imponerade stort bl.a. på mig genom att jobba o jobba o jobba o jobba!! Bl.a. gjorde hon en kanonfin ljudmarkering på 300 meters håll, men missade figgen på 75 meter för hon låste lite på 300-metersljudet...Sånt som händer :) Ett avsök av byggnad där hon hittade lite sprängämnen och markerade så t.o.m en blind hade kunnat se att det fanns något där....:D 

Sen att hon sköter sig även i basen och är tyst och lugn är ju bara ett extra plus! Maria som har Askelons Cayla var i samma pluton som jag, Fröken D och Cayla höll väl inte alltid sams, men inga direkta problem, bara vi förare är förutseende så sköter sig fröknarna så bra så! Vi släppte ihop dom så dom fick leka och det var inga problem, Dizni sprang o sprang o sprang och Cayla stod mest å funderade innan hon sen gjorde en snabbspurt rakt fram och gensköt fröken D...

Jag brukar ibland vara lite sur på översociala lilla fröken, men i sånahär lägen är det skönt att ha en hund som fullkomligt älskar andra människor! Vem somhelst kan hålla henne och det enda folk behöver vara rädda för är att bli överösta med goa glada rottispussar, gillar man inte det, nej då får man hålla sig borta! Skämt åsido, visst är det ibland drygt att hon gillar ALLA, men ändå så himla skönt. Många kommentarer som hur söt hon är och hur trevligt hon uppför sig, sen att alla frågar hur gammal hon är det är väl en annan sak, eller?????!!!? Ojdå, är hon så gammal, jag trodde hon var mycket yngre! Det är väl det i särklass vanligaste svaret jag får när jag berättar hur gammal hon är.   


Det var en härlig blandning av raser, såklart ett gäng rottisar, en labbe, två riesen och så några schäfrar, det var tyst på de flesta håll under nätterna, några enstaka skall från nån. Hela övningen avslutandes med en stor samling där alla stod uppställda, Dizni som är högvaktsvan;) skötte sig kanon! Dock var det en annan hund som skällde och förde ett jäkla liv....lite trist! Dock ingen rottis, så vi kunde gott sträcka på oss vi rottisägare ;)  

Vi hundförare hade ett eget pass vapenutbildning, fy tusan vad roligt :) Mer bly i terrängen, tack!

 

My name is From, Fru From :D Skytte är en utmärkt mental träning, foooookus på tavlan o inget annat! Om jag får säga det själv, så sköt jag bättre än på länge :) Jaja, nog skryt nu, men roligt är det!

Mer om övningen finns att läsa på dalregementsgruppens hemsida, klicka på bilden så kommer artikeln upp i ett nytt fönster (De två duellerande brudarna är förövrigt Maria med ryggen mot kameran, å så Anett, vår gudabenådade MC-ordonnans som i stor utsträckning bidragit till skrattmusklernas träningsvärk....) 



Det dryga med övningar är när man kommer hem, fattar inte att det ska vara så svårt att packa upp?!? När man väl kliver innanför dörren faller nån sorts megastor grå filt ner och landar över en, alla småsår gör sig obönhörligen påminda, alla blåmärken verkar plötsligt göra jätteont och de annars så sköna kängorna blir plötsligt jätteosköna och tokvarma?! Det som i skogen luktade lite krix luktar blääää och håret som ändå kändes rätt okej i skogen blir otvättat och man känner sig som en stor illaluktande heffaklump! Vi tog oss i kragen och slängde iväg den megastora grå filten och packade upp på en gång, passerade duschen för att sedan landa i soffan. Pizza till middag, dock inget vin, för hade vi öppnat en flaska hade vi somnat bara av ångorna från flaskan *hehe* 

Nicklas hade dessutom lite packning att göra, i går åkte han till Västerås för att idag flyga vidare till Palestina. Så han gick från ett glatt gäng vidare till nästa, å här sitter jag?! I ett stort tomt hus...lappsjukan är nära! Från att ha intensivumgåtts i flera dagar o nätter är det bara me, myself and I...känns konstigt?!? Men som Wille så fint sa "man saknar inte kon förens båset är tomt"... Nu menade han det faktum att Nicklas o jag var på samma övning, utan att se varandra en enda gång från torsdags morse till söndag kväll! Å nu är det ju samma sak..han är borta o jag är hemma?! Jaja, det går ingen större näd på mig, i morgon packar jag o åker till småland! Moster på heltid i några dagar, sköööööönt! Ska gå på Astrid Lindgrens värld och åka till Västervik för lite shopping, ett givet stopp på Jami hundsport såklart! 

Ja, det var allt för nu! På återseende!!!! 



Jag brukar i min blogg bara skriva sånt som vi gjort, utan större provokativa inslag, men nu kommer några rader som säkert kommer missuppfattas och få folk att fundera....

Nu kommer lite djupa fundering, så sluta läs om ni inte orkar....Jag funderar ibland mer än jag pratar, vilket iof kan tyckes märkligt, då jag oftast pratar....men iaf! Dizni fungerar i all grön verksamhet oftast mycket bra och jag är stolt över att det är JAG o Nicklas som tränat henne till det hon är idag, jag liter till 100 % på henne och känner mig trygg, men hur kommer det sig då att jag inte känner samma trygghet på en lydnadsplan?!

Jo, såklart omgivningen! Det är fortfarande samma förutsättningar, det är JAG som tränat henne och jag är oftast stolt över det jobb jag presterat. Enda skillnaden är att i gröna verksamheten kommer folk fram och dunkar en i ryggen o säger saker som gör att hjärtat ler och jag som hundförare får ett kvitto på att det vi gör är bra! 

I övrig träning räknas bara vinster och framgångar, för när man är i eliiiiiit, ja då minsann då är det tjusigt värre. Råkar man vinna en klass, då kommer ryggdunkningarna som ett brev på posten, grattis-sms o hälsingar till höger å vänster. Men om hunden inte gör som den brukar, då kommer det minsann inte några upp-peppande kommentarer, nej, då är det fel på ens träning och framförallt ens hund. Varför inte iaf säga något som gick bra? Nån enda liten grej måste ju finnas som hunden gjorde bra, varför då inte säga det och tillägga att nästa gång går det lika bra som på träning?!? Det finns väl ingen som tränar o tävlar och inte älskar sin hund, alla älskar väl sina hundar och tycker dom är duktiga, annars skulle man väl inte lägga så mycket tid på träning?!??? 

Nu finns det folk som blir sura och kommer ta åt sig av ovanstående rader, men det struntar jag i, såhär tycker jag och det står jag för.  


Kommentarer
Postat av: Jessica

Utan de små framstegen kommer man inte framåt!! Många små steg är stabilare än stora vingliga!!



Jag hejjar på er jämt, så jag tar inte åt mig ;-) Kramis från oss

2010-05-11 @ 16:01:29
URL: http://www.tjw.se
Postat av: Josefin å Cpeja

Verkar ha varit en härlig grön helg till skogs!! För övrigt håller jag verkligen med dig om de sista raderna dock utan egen erfarenhet av de grönklädda övningarna utan desto mer av varierande resultat på lydnadsplan.. :)

2010-05-11 @ 21:15:22
Postat av: Therese Persson

Håller verkligen med dig!=) Man behöver alltid få peppningar, särskilt när det gått mindre bra! Kramar

2010-05-14 @ 22:41:09
URL: http://www.theresepersson.se
Postat av: Sofia, Z & Kalle

Tyvärr så är det så i hundvärlden:( Gäller att hitta bra träningskamrater som kan stötta både innan och efter tävling. Sen får man helt enkelt lägga dövörat till när andra snackar. Huvudsaken är att man tycker om sin hund och älskar att jobba med den.

2010-05-17 @ 17:38:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0